Det blev en hel del motorgång det sista dygnet. Vi försöker ropa på radion som vi har läst oss till att man skall göra. 12 Nm före man kommer fram till hamnen skall man ropa och anmäla sin ankomst. Vi ropar och ropar hela tiden men får inget svar.
Först när vi ligger precis utanför marinan där vi skall checka in får vi svar från hamnkaptenen. Vi blir beordrade att lägga till utanför en motorkatamaran. Ut på katamaranen kommer en läkare som skall ta tempen på oss innan vi får gå iland. Problemet är att läkarmadammen är lite rund om magen och Truds’s däck ligger väldigt lågt i förhållande till katamaranens dito så det blir ett undantag och vi får gå in på kontoret för kontroll av att vi inte bär på några smittsamma sjukdomar. Därefter blir det kontroll hos Guarda Frontera, Immigration och Tull.
Datorutrustningen som användes på kontoret här var inte av det modernaste snittet. Skrivaren var en matrisskrivare som förde ett förfärligt väsen. Det var en gammal Epson. Jag hade själv en exakt likadan i början på 1980 talet.
Vi får ett visa för 30 dagar till det facila priset av 75 US-dollar per person. Sedan var det en mindre kostnad för båten också.
Efter att vi blivit vederbörligen inklarerade gick vi bort till det närliggande hotellet och fick växlat till oss lite CUC . Uttalas inte sus utan med k på båda ställena. Till att börja med kändes det lite konstigt att uttala detta ord.
Vi bestämmer att vi skall äta middag på restaurangen och när vi kommer dit får vi en meny som det står lite olika rätter på. Vi bestämmer oss för en av dessa. Då visar det sig att för dagen finns det endast grillad fisk att välja trots att på menyn säkert fanns 5-6 stycken uppskrivna. Inte mycket till val kan man säga.
Den lokala ölen här heter Bucanero och smakar faktiskt riktigt gott.
Kan tänka att den ölen smakade extra gott