TRUD's logg

Idag var det måndag och Capitano dos Portos är öppen. Vi kom in i torsdags eftermiddag och Fredagen var helgdag. Den info vi hade sade att hamnkaptenen huserade uppe i Cabedelo.

Pia är lite krasslig så idag får jag klara mig själv.

Innan jag beställer en Uber för att åka dit paddlar jag iland med de 2 stora kassarna tvätt och går bort till marinan och lämnar in den till damen som tvättar. Hon kollar vikten och det visar sig vara 14 kilo. Efter lite gestikulerande uppfattar jag att jag kan komma och hämta tvätten redan kl 17 samma dag. Vad bra, då kan vi lägga oss i rena lakan till kvällen.

Tillbaks till båten för att byta om till presentabla kläder och hämta dokumenten. När jag paddlat tillbaks till dingebryggan, förtöjt och låst den försöker jag beställa en uber men det går inte. Den vill ha verifiering av kontokortet som är kopplat till Pia’s konto. Lägg kortet här säger den. Ok, Jag lägger kortet på telefonen men inget händer. Jag paddlar tillbaks till Pia i båten och förklarar att det inte funkar att beställa en bil. Hon provar på samma sätt som jag men inte heller hon får någon reaktion från telefonen. Efter lite fundering kommer hon på att det dom vill är att man håller kortet så att kameran kan fota kortet. Då blir verifieringen genomförd. Lite konstiga instruktioner kan man tycka.

Nåväl, bilen kommer och jag åker upp till Cabedelo. När jag stiger av ser jag inte någon hamnkapten men väl Policia Federal. Jag går in och och blir ledd genom snurrgrindar in till en person som vill se mina dokument. Han springer iväg och kopierar dessa. Vi är ju redan inklarerade i Brasilien och skall inte behöva besöka PF men han ger sig inte trots mina protester. När han kommer tillbaka säger han att nu är allt klart om vi skall lämna Brasilen härifrån. Jag förklarar att det kommer vi nog inte att göra utan det blir nog Natal eller Fortaleza, möjligen Belem men det är inget han lyssnar på.

Jag övergår då till min egentliga fråg, Var ligger Capitano dos Portos kontor ? Han babblar på med dålig engelska och så fort jag vill få ett förtydligande så avbryter han och babblar på igen. Det går inte att få något svar på en enda följdfråga. Till slut tar jag upp min karta. Då ritar han in en liten cirkel som ligger på den nordvästra udden i Cabedelo.

Ok, tack så mycket så går jag därifrån. Det är inte så långt till punkten han ritade in så jag går till fots. Det tar kanske 15 minuter men nu är det stekhett och lite obekvämt i min utstyrsel. När jag kommer fram till platsen där hamnkaptenen skall hålla till enligt polisen finns här bara sandstränder och några beachbarer. Jag konstaterar att detta omöjligt kan vara rätt plats.

Jag går tillbaks till polisen och blir invisad på samma vis som förra gången. Nu kommer en assistent till mannen som jag talade med förra gången och vi lyckas reda ut att Capitano dos Portos ligger inte alls i Cabedelo utan i Joao Pessoa, mer än 10 km härifrån.

Nu har nästan hela förmiddagen gått. Jag går bort till tågstationen och har lite tur för nästa tåg går om 20 minuter. Jag har läst på lite om de kommunala transporterna och det är så att om man är 60 år eller äldre så åker man gratis. Jag går fram till biljettkassan och visar en kopia på mitt pass och pekar på mitt gråa hår. Kassören kommer ut och jag får gå igenom en grind i stället för snurran vid kassan. Detta verkar ju funka bra i alla fall.

Tåget tar mig söderut till Joao Pessoa och det är lite deprimerande att titta ut. Det verkar som Brasilien är en enda stor soptipp. Vart man än ser så ligger det skräp. Mest plast i olika former. Det verkar som att när man druckit upp sin flaska kastar man den på stället.

Jag kommer fram strax efter kl 12  och hittar Capitano dos Portos. Där står ett 10-tal personer i kö utanför. Jag lyckas på spanska fråga min närmast köande om när dom öppnar och det är tydligen kl.13. Klockan är nu 12:20 så det bli till att vänta i 40 minuter under de varmaste timmarna på dagen. Där står jag i solskenet i min vita skjorta och långbyxor. Efter en stund har turligt nog solen flyttat sig så det blir en anings skugga intill huskroppen. Värmen är ganska påfrestande och jag känner hur hjärtat bultar hårdare så jag sätter mig ner en stund på den smala kanten (10 cm) som finns vid husgrunden.

Till slut öppnar dom dörren in till kontoret och vi stövlar in på rad in i en sal med rader av stolar. Längst fram finns det 3 bås där man avhandlar det som skall göras. Först skall man gå fram och hämta ett turnummer.

Jag får nummer 11. Jag har med mig korsord som jag fördriver tiden med medans räkneverket räknar upp. Efter 1 timma kommer nr 10 upp. Nu är det nära tänker jag men tydligen betyder 10 på displayen att nr 11 skall komma fram till ledigt bås för flera av de väntande manar mig till att gå fram. Jag viftar med min lapp som det står 11 på och pekar på displayen men dom ihärdar och shasar fram mig.

Ok, jag går fram med portföljen i en handen och korsordstidning, penna och suddgummi i den andra och lägger allt på tjänstemannens skrivbord. Jag visar mina dokument och frågar om han kan engelska. Nej det kan han inte men ber mig komma med honom in i ett annat rum. Man tror ju då gärna att man skall få prata med någon som behärskar detta språk men se nej inte heller denna person kan engelska så jag får klara mig med min knackiga spanska. Medans tjänstemannen är upptagen med att kopiera dokument fortsätter jag med mitt korsord och sprider ut mig på hans skrivbord. Till slut är allt avklarat och jag har fått det stämplade dokumentet jag behöver.

Jag har inte klart för mig varför jag leddes ut till ett annat rum. Kanske var det så att jag gått in till fel rum från början. Alla andra i kön gick ju dit så det var ju ganska naturligt att följa efter. Kanske väntade jag en hel timma i onödan i salen där man tog hand om de kommersiella fartygen och jag egentligen inte skulle få mina dokument granskade där utan på det andra stället. Jag vet inte och kunde inte tyda skyltarna och det gick inte att få någon klarhet i detta från personalen p.g.a. deras och mina språksvårigheter.

Nu är klockan 14:30 och när jag kommer tillbaks till tågstationen visar det sig nästa tåg går kl 15:40. Jag har inte ätit något sedan frukost och passar på att ta en lunch under tiden.

Efter den sena lunchen går jag tillbaks till tågstationen visar min kopia på passet, drar mig i det gråa håret i tinningen och blir utsläppt på perrongen utan att betala.

Tåget anländer till Jacare kl 16. Jag är tvungen att gå in till byn för att ta ut pengar för betalning av tvätten och handla lite matvaror. Tillbaks till marinan blir det en uber och jag kommer hem lagom för att hinna till tvätten kl 17. Jag paddlar ut till båten och byter till lite ledigare klädsel.

Så en sista uppgift innan jag kan slappa är att hämta tvätten. När jag kommer dit är allt klart och hon vill ha betalt för 12 kg tvätt. Jag påpekar att vi kommit överens om att det var 14 kilo jag lämnade in. Jag har nog aldrig mött en så tacksam människa. Hon tackar mig flera gånger. Tydligen inte vanligt att man är så ärlig. Jag ligger nog bra till inför en ny tvätt. En sista ansträngning för dagen blir att bära tvätten till dingen och paddla ut till båten.

Man kan tycka att ansträngningen det krävs för att få ett dokument stämplat och påskrivet inte står riktigt i proportion med nyttan. I alla fall tycker jag det.

3

Vi blev ju inbjudna till att använda båtklubbens faciliteter och idag gick vi dit upp och surfade lite och tog fotade vår båt som ligger strax utanför.

Skepparen surfar.

Här på klubben är allt väldigt rent och i ordning. Palmer kantar poolen och uteplatsen. Det är skönt att sitta här eftersom det endast finns ett tak och det fläktar.

Trud vid bojen.

Här i Jacare finns det en man som varje kväll vid mörkrets inbrott paddlas ut i en liten roddbåt och spelar ”Bolero”. Han har hållit på med detta sedan 1990-talet. Nu har det blivit en stor grej och hundratals människor kommer hit varje kväll för att lyssna på honom när han framför Bolero på saxofon. En timma senare är alla borta och lugnet lägrar sig över hamnen igen. Det är ett riktigt spektakel och han spelar inte särskilt bra heller.

Människor som vill lyssna på Bolero

Man fyller ett antal flodbåtar med 100 människor vardera men man ser och hör minst lika bra från strandpromenaden men det är nog bra business för båtägarna.

Flodbåtarna som turisterna åker ut med för att se Boleromannen.

5

Återseglingen norrut är helt annorlunda och är minst sagt bekväm jämfört med hur det var när vi gick åt andra hållet. Nu gör vi mestadels 7 knop över grund med spirad genua.

Vi kommer att komma fram i lågvatten men i dagsljus. Att ta sig in till Jacare är lite snirkligt och det finns många grundbankar som man måste ha koll på. Vi är framme vid marinorna vid 15-tiden lokal tid.

Cabedelo från Atlanten.

Först lägger vi till vid Peters Pier och går upp för att prata med Peter. Vi har läst oss till i cruisingguider att han skall vara billig och bra. Vi får tag på Peter men han verkar inte det minsta intresserad av att ha oss som gästande båt varken vid sin brygga eller på boj. Till slut visar han oss prislistan och det visar sig att priset är hutlöst. Motsvarande 450 SEK / dygn.

Vi går vidare och letar upp Brian som egentligen inte har en marina utan ett båtvarv. Han utför arbeten på båtar om man behöver ha någonting åtgärdat. Hans kontor ligger på andra våning i byggnaden. Trappan går på utsidan av huset och när vi kommer in på hans kontor/vardagsrum känner man direkt att här har vi att göra med en väldigt trevlig person. Han har precis avslutat ett telefonsamtal och ursäktar sig och säger att han måste avsluta texten han höll på att skriva annars kommer han att glömma vad som sagts. Kanske inte så konstigt för Brian är dryga 80 år. Han kom inseglande här för 40 år sedan och blev kvar.

När han är klar berättar vi att vi seglat från Suape och undrar om han har en boj som vi kan hyra och vad det skulle kosta/dygn. Jodå han har en boj som ligger 20 meter från hans pontonbrygga där vi kan landa dingen om  vi har någon. Annars får vi låna hans lillbåt.

”Våran” dingeponton.

Priset på bojen sätter han till $10 Real/dygn. Alltså 30 SEK. Då ingår WiFi, vatten, lån av cyklar och vi får låna hans verkstad utan kostnad om vi är försiktiga med verktygen. Verkstan ja, där finns fräsar och svarvar och alla handverktyg som man kan tänkas behöva. Snacka om prisskillnad och skillnad på bemötande.

Saken är avgjord. Vi kan naturligtvis inte avstå från detta erbjudande.

När vi var på väg till Brian var vi först inne på yachtklubben för att fråga efter vägen. Då blev vi inbjudna som gäster och har fri tillgång till klubbens alla faciliteter som dusch, toaletter swimmingpool och WiFi. Vi kan alltså nu kostnadsfritt välja mellan 2 olika WiFi och det visar sig att klubbens hotspot är mycket starkare så det blir den vi använder. Folket på klubben pratar rätt dålig engelska men bättre än brassar i allmänhet så det går att göra sig förstådd med lite gestikulerande. Man får ändå säga att dom är väldigt gästfria här.

Vi förflyttar oss till bojen och börjar städa upp efter seglingen.

3

Under natten har motströmmen tilltagit och är nu på morgonen uppe i 1,5 knop. Dessutom håller vinden på att skrota. Vi har ingen lust att kryssa mot 1,5 knops ström. Sjön har också växt betydligt under natten och det är ganska otrevligt ombord när Trud skuttar över vågtopparna. Vi hade räknat med 3,5 dygn ner till Salvador men nu lutar det åt mer än 5 med kryss i grov sjö. Det känns ganska deprimerande så vi bestämmer oss för att vända och gå upp till Cabedelo/Jacare i stället.

2

Vi hade bestämt att vi skulle lämna Suape idag och gå ner till Salvador. För att komma ur ankringen är vi tvungna att gå vid högvatten. På vägen ut sitter Pia framför datorskärmen och guidar när jag styr efter spåret vi loggade på vägen in. Vi går faktiskt inte precis vid högvatten utan någon timma innan.

Jag meddelar djupet till Pia eftersom jag ännu inte ordnat så att man ser djupet på datorskärmen. Detta är en kommande förbättring som kräver lite ny elektronik som visserligen är konstruerad men ännu ej byggd.

Vi tar oss ut utan någon incident. Jag rapporterad djup mestadels runt 4-5 meter men vid ett tillfälle hade vi så grunt som 1,8 m. Då sa jag inget för att jag vet att Pia blir lite stirrig när djupet närmar sig vårt djupgående. Detta fick hon reda på först när vi var ute på djupt vatten.

Vi har ännu inte tagit upp dingen för vi ville ha den redo ifall vi skulle behöva lägga ut ett ankare för att dra oss loss. Vi ankrar en stund och fixar detta. Det blir också frukost här innan vi ger oss av.

Vi ankrar tillfälligt vid mangroveträden.

När vi är klara ger vi oss iväg ut genom den stora hamnen och sätter kurs söderut.

Vi seglar hela dagen väl hemskotat och gör 4-5 knop.

2

Här i Suape finns det ganska dåligt med matbutiker men eftersom vi tänker ge oss iväg i morgon går vi ändå in till byn för göra lite inköp.

När vi kommit iland och påbörjar promenaden ser vi att det nog kommer en ordentlig skur snart. Och se, snart störtregnar det. Det är ju inte särskilt kallt men man blir fullständigt genomblöt. Regnet håller i sig hela vägen och det störtregnar under hela besöket i byn.

Vi får köpt frukt, potatis , grönsaker på ett ställe som verkar vara en privat boning. Det finns i alla fall ett tak över varorna. Lite middagsmat får vi även handlat i den lilla minimarketen. Den är inte särskilt fräsch tycker vi. Där hänger några köttslamsor bakom en disk.

När det regnar så här mycket blir händerna lite mosiga.

Skepparens händer.

3

På kvällen tar vi dingen till pontonbryggan och promenaden in till byn för att äta middag. Vi frågar runt lite var det kan finnas ”comida” och alla vi frågar är väldigt hjälpsamma och pekar och babblar på utan att vi förstår vad dom säger men efter ett tag har vi lyckats hitta en pizzeria. Förmodligen den enda restaurangen i byn.

Man kan säga att den är ganska enkel. Vi sätter oss på samma sida bordet som står ute på trottoaren. De yttre stolarna står under en förlängning av taket i form av en kort markis. Anledningen till att vi inte sätter oss under den är att det är stora hål i tygen. Inte en enda är hel och det regnar.

Pizzerian i Suape.

Vi beställer 2 pizzor och 2 öl. När vi sitter där ser vi att tvärs över gatan verkar det finnas 2 restauranger ytterligare. Vad vi kan se så har varje restaurang 1 bord vardera.

2 enbordsrestauranger.

Vi har uppenbarligen lite språkproblem för utav vår beställning får vi endast hälften. D.v.s. en öl och en pizza. I fortsättningen kanske vi skall beställa olika pizzor och olika öl. Då kanske dom inte tror att vi håller sträng diet. Dom är i alla fall inte påträngande i sin försäljningsstrategi.

Pizzan som vi nu fick dela på smakade i alla fall väldigt gott med färska kryddor och vi lyckades faktiskt beställ in ytterligare en öl.

När vi betalat notan lämnade vi en Real som dricks men det var tydligen inget som man var van vid för när vi står i kö på andra sidan gatan för att inhandla lite chips och nötter kommer servitrisen över gatan och vill lämna tillbaks pengen. Jag förklarar att hon skall behålla den.

För övrigt är affären på andra sidan gatan rätt originell. Hela fasaden  ser ut som en fängelsecell med en liten lucka vari man beställer vad man vill köpa. Det för tankarna till en gammal västernfilm där banktjänstemännen satt bakom galler i banken.

När vi går hem är det becksvart och nattens alla djur har startat sin serenad.

2

Vi ligger i en åmynning med tidvatten. Det gör att ankringen är lite skum. Vinden kommer utifrån och när tidvattenströmmen går samma väg ligger vi fint med vinden in från fören. När tidvattenströmmen går ut vill vattnet ta tag i båtens undervattenskropp och pressa den mot vinden. Det blir en kamp mellan ström och vind.

Resultatet blir att båten stundtals lägger sig tvärs vind och ström. Detta medför en väldig belastning på ankaret som dras åt flera håll. Ett perfekt scenario för att man skall börja dragga. Det är precis vad som händer på morgonen i samband med en squall. Det blåser stundtals över 35 knop (17,5 m/s). Efter att vi ankrat om sitter vi fast igen.

Vi provar sedan att lägga ut ett extra ankare så att riktningen på stävankaret hålls någorlunda konstant. Detta verkar funka bättre och det känns nu inte lika nervöst att lämna båten för ett besök i byn.

Mörka moln.

Hotellets pontonbrygga som vi läger dingen vid.

2

Lågvatten inträffar kl 10 idag så när klockan är runt denna tid ger vi oss av med dingen för att ta reda på var vi skall gå för att ta oss in till ankringsplatsen. Vi har med oss den handburna GPS’n och tar waypoints på löpande band. När vi kommit fram till platsen där vi kommer att ankra återvänder vi till Trud och inväntar högvatten.

Eftersom tidvattnet är 2 meter innebär det att överallt där det fanns vatten när vi var ute med dingen i lågvatten kan vi gå med Trud i högvatten eftersom hon bara sticker 1,6 meter ungefär.

När högvattnet är i antågande lättar vi ankare och följer rutten som vi lagt in utifrån de lagrade waypointen från dingefärden. Allt funkar bra fast Pia är lite nervös ibland när djupet närmar sig 2 meter. Vi har avgått lite tidigt för att om vi skulle sätta oss i sanden så skall vi kunna vänta på att nivån stiget ytterligare och därmed lätt kunna komma flott igen.

Vi kommer fram till ankringsplatsen.

Ankringen vid Suape.

Det finns inga andra yachties här. Det finns ett hotell som ligger alldeles intill men det är ett ”all inclusive” så här måste man ha ett band runt armen för att få en öl i baren. Det finns en pontonbrygga där man kan lägga dingen när man vill gå iland.

Suape är inte bara en stor hamn. 15 minuters promenad bort finns byn Suape. Byn är väldigt oturistisk men här finns i alla fall några små affärer som man kan handla lite matvaror.

2

Vi lämnar bojen efter frukost. Vinden är ganska svag så det blir motorgång den korta sträckan ner till Suape.

Suape är en olje och gas hamn vars utbyggnad påstås vara anledningen till att hajarna blivit så farliga i Recife. Hamnen är ju inte så rolig att ligga i men om man går in i hamnen går det att sig upp till ett område med vita stränder och palmer. Man ser visserligen bockkranarna på varvet som finns här  men det är inget som stör.

Enda problemet är att området är ganska grunt och det går bara att ta sig in till det fina området i högvatten. Skillnaden mellan låg och högvatten är 2 meter. Ett annat problem är att sandreven flyttar på sig och man kan inte lita på cruising-guiden. Där står faktiskt att man skall utforska rännan från dingen i lågvatten.

Vi ankrar för natten innan grundområdet vid ett mangroveträsk. Vi hinner precis få ankaret på plats innan mygginvasionen inträffar. Det blir full fart på aktiviteten sätta myggnät. Sedan får vi fäktas med vårt racket för att ta död på de jäklarna som lyckats ta sig in i ruffen innan vi fick stänkt till.

Vi sover gott tills nästa morgon. Morgon innebär ungefär kl 06:30. Dygnet är lite snett här. Solen går ner kl 5 och upp ungefär kl 5. Det gör att vi är dödströtta kl 9 på kvällen och är tvungna att koja då. Sedan vaknar man naturligtvis tidigt när solen gått upp.

2