Jag hade avtalat med en av båtägarna på grannbryggan som sysslade med rosfriarbeten att komma och bocka rören som vi införskaffat. På eftermiddagen kommer han med sina maskiner och vi får bockat till rören efter mina ritningar.
De 2 2-metersstumparna svetsade han också ihop så att jag fick ett 3:dje rör som skulle räcka över sittbrunnen.
Idag gav sig Sture, skepparen på Missy och skepparen på Trud iväg till industriområdet uppe i norr för att inhandla rostfria rör. Det var så att vi ville få till en bimini (soltak över sittbrunnen) till Trud eftersom det är väldigt skönt att få lite skugga där när solen till sommaren blir hetare och står rätt upp.
Jag hade konstruerat och gjort ritningar över hur det skulle se ut och det behövdes ungefär 12 m av 22 mm rör. När vi kommer upp till firman där vi skall införskaffa dessa har dom standardlängder på 6 m. Till biminin behövs 3 st bågar och den längsta skall vara 4 m så jag ber dom kapa rören så att det blir 2 st. 4 metare och 2 st. 2 metare.
När vi fått rören kapade undrar mannen som säljer till oss hur vi skall frakta rören. Inga problem säger vi, vi har cyklar och vi spänner fast de långa rören på min cykel. Sture får cykla med något som liknar en 2 m lång handväska. Inte så macho kanske men Sture fann sig i situationen.
Man får tänka på svängradien.
Vi ger oss av nedför backarna. Industriområdet ligger högt, norr om hamnen så det är utför när vi skall hem. När jag cyklar känns det lite som att man deltar i ett tornerspel. Skillnaden är att för mig gäller det att inte träffa utan snarare missa alla objekt i min närhet.
Sture kommer på att han skall besöka en elektronikaffär på vägen mot hamnen. Ok, kör för det. När vi kommer ner i de centrala delarna av staden känns det lite kymigt att cykla omkring med något som liknar ett spjut. Ooops, säger Sure här ligger visst polisstationen kom jag på nu. Vad skall jag göra åt det undrar jag. Jag cyklar på i lugn takt och väntar mig att sirenerna skall börja ljuda men ingenting händer. Vi kommer fram till elektronikaffären men den är stängd så vi får fortsätta och kommer välbehållna till hamnen.
Idag är det avslutning på karnevalen. Vi spatserar upp till gatan ovanför marinan för att betrakta detta skådespel. Någonstans har vi hört att det skulle vara 140 lastbilar med i karnevalståget. Man kan likna det vid en megachalmerscortege. Om det verkligen är 140 lastbilar vet vi inte eftersom efter si så där 40-50 tröttnar vi och går tillbaks till båten.
Det var i vart fall inga problem att få plats så att man kunde se ordentligt. Det verkade som att det var betydligt fler av Las Palmas borna som var med i tåget än som tittade på. Här deltog gammal som unga, halta och lytta i rullstol. Alla ska med som sossarna sa för 10 år sedan.
Nedan har jag lagt ut en väldans massa bilder.
Här följer några filmer också.
Trud är ju inregistrerad i Sjöfartsregistret och för att uppfylla kraven från transportstyrelsen måste båtnamn och hemmahamn finnas synligt på utsidan av skrovet. Vi hade därför beställt nya skyltar som skulle sättas på plats. För att göra detta var vi tvungna att sjösätta dingen. Annars hade det varit väldigt svårt att få det rakt och snyggt.
Trud är från Göteborg.
Vi passade samtidigt på att montera en liten näsa över dräneringen till ankarboxen för att inte det skall gå in vatten i boxen när hon sätter fören i sjöarna vid hårdare segling. Vi hade märkt att linan som förlänger ankarkättingen hade varit blöt när vi kommit i hamn efter lite tuffare överfarter. Det är inte så bra att kättingboxen fylls med vatten. Man vill inte ha extra vikt i fören eller för delen i aktern heller. Det ger en gungbrädseffekt som inte är bra varken för farten eller bekvämligheten.
Det är till och med så att vi funderar på att stuva ner våra 60 m kätting och ankare midskepps när vi skall gå över Atlanten.
Varför gör man inte det ? Jo, förr på segelfartygens tid var det absolut förbjudet att vissla ombord. Anledningen var att på den tiden gavs order med hjälp av visselpipa. Det var ett bra sätt att signalera till manskapet vilka manövrar som skulle utföras. Om någon då började vissla kunde ju vad som helst hända. Någon kanske fäller ankaret om han misstolkar ”Kan du vissla Johanna”. Det kan ju vara mindre bra om om man är ute på öppet hav, värre om man just passerar pirarmarna på väg in eller ut ur hamn.
Se bilderna nedan på Gladan.
Att man inte visslar ombord sitter i ryggmärgen på besättningen ombord på TRUD. Det har hänt vid något enstaka tillfälle att Pia varit på väg att forma läpparna till en strut men innan det kommit någon ton fått bitit sig i läppen. Detta är ett arv från mina föräldrar och kanske inte så konstigt då min far varit telegrafist i flottan.
När vi hör andra besättningar hålla på att vissla faller de ordentligt i respekt.
Så här gör man inte ombord.
Varje år arrangeras det en karneval här i Las Palmas. Den startar i Januari och håller på ett par veckor in i Februari. Den är väl inte så omfattande som karnevalen i Rio men man klär ut sig ganska redigt i alla fall. Idag gick vi bort till Catalinaparken där de hade byggt upp en stor scen. Det var bara att gå och sätta sig på läktaren och ta del av skådespelet.
Efter halvannan timme tröttnade vi eftersom vi inte förstår tillräckligt mycket spanska för att uppskatta ”standupp comedy” på det språket. Vi har ännu bara gått 6 lektioner så alla spanskatermer som herrn eller vad det nu var hasplade ur sig var inget vi tyckte var så roligt. Dessutom skrek han så högt att vi fick hålla för öronen.
Här är några bilder på deltagarna i den tävling som det handlade om.
Klicka på bilderna så ser ni bättre.
Karneval.
Karneval.
Karneval.
Karneval.
Karneval.
Karneval.
Idag tog vi bussen ner till San Agustin för att hälsa på morbror Leonard och moster Inger som hade tagit en paus från regn och kyla i Sverige. Vi åt lunch tillsammans som Leonard insisterade att få bjuda på. Vi blev sittandes i restaurangen vid poolen hela eftermiddagen och timmarna passerade. Vi kom iväg så sent att det var mörkt när vi steg ombord på bussen. Jättetrevligt var det och tack så mycket för middag och sällskap.
Jaha, idag är dagen då vi blivit lovade att få en plats på brygga J plats 17. Skepparen ropar upp kontoret och bad att få prata med Jose. Jose är inte på kontoret så vi får vänta tills han återkommer.
Efter en stund dyker Jose upp med sin gummibåt och förklarar att båten som ligger på den plats vi skulle flytta till har ångrat sig och vill ligga kvar. Jose har dock en ledig plats på andra sidan J-bryggan som ju egentligen är anpassad för båtar som är minst 2 m längre än vår men det är ju inte vårt problem att marinan går miste om denna större platsen men han säger att vi kanske får flytta på oss om en mindre plats blir ledig. Vi säger att det är inga problem och att vi i så fall gladeligen flyttar bara vi får komma längre in i hamnen.
Vi blir vägledda av Jose till vår nya plats. Den är inte bara lång utan bred också. Detta gillar vi eftersom man då slipper att ligga och gnaga på grannarna. Det finns gott om luft mellan oss och båtgrannarna. Vi får också 2 aktertampar vilket känns skönt då vi ju inte kan kolla konditionen på dess förankringar i kättingarna som ligger på botten. Vi lämnar ju båten längre stunder ibland och då känns det tryggt att ha 2 om en skulle ge sig. Enda problemet här är att aktertamparna precis räcker till vår korta båt.
Här inne rör sig vattnet mycket mindre än ute på brygga S så vi känner oss väldigt nöjda att få ha kommit in hit. Att vi skall behöva flytta på oss tror vi inte på.
Idag tyckte vi att det gått ett tag sedan vi kollade upp hur vi låg till för att få komma in till någon av de inre bryggorna så vi cyklade bort till hamnkontoret för att höra hur det går.
Vi kommer in och där sitter Fernando som tidigare hade visat oss kölistan där vi då stod på andra plats. När vi frågar hur listan ser ut idag och om vi har gjort någon progress hämtar han listan från väggen, springer ut genom dörren och blir borta en längre tid. Säkert 10 minuter.
När han kommer tillbaks sätter hans sig och ringer ett telefonsamtal. Jag ser då att TRUD står sist på listan med 7-8 båtar framför. Det var inte den progressen vi hade förväntat oss.
Efter lite snack blir vi lovade att få en plats på brygga J plats 17 men först på Söndag då båten som ligger där skall ge sig iväg. Det är bara att anropa hamnkontoret på kanal 11 så fixar Jose detta. Nu ska det bli intressant att se om detta kommer att fungera. Seeing is believing.
Svenska marinens skolfartyg Gladan har legat här i Las Palmas och väntat på ny besättning. Idag gav dom sig av och vi hade första parkett för att se henne ta sig ut ur hamnen.
Gladan på väg ut ur hamnen.
Gladan på väg ut ur hamnen.
Gladan på väg ut ur hamnen.
Gladan på väg ut ur hamnen.
