Vi tuggar på i ICW och ankrar för natten alltid strax utanför den bojade kanalen.
Vi kommer efter några dagar fram till Belhaven som är en mindre by som har en stor vik utanför där det finns plats får många båtar. I.o.m. att det är så stort blir det lite guppigt när det blåser. Pirarmarna är inte heller sådana att de stoppar vågorna. De är som bryggor som står på pålar så sjön letar sig lätt in i viken.
Det blir 25 Nm och vi är nu i närheten av Cape Hatteras. Ett beryktat kap som kan vara väldigt besvärligt att ta sig förbi. Efter Beufort blir huvudriktningen mera norrut.
Vi ankrar en kort sträcka efter Beufort och med den starka strömmen ser det först ut som om vi kommer att få en orolig natt men senare lugnar sjön ner sig och vi kan sova gott.
När vi är i färd med att tillaga frukost kommer det upp en motorbåt intill oss med 2 personer ombord. Pia som är i sittbrunnen samtalar med paret ombord på motorbåten. De frågar om vi seglat från Sverige o.s.v.
Efter en liten stund fjärmar de sig och samtalar varvid de kommer tillbaks och bjuder in oss på en drink till kvällen. Vi tackar gladeligen ja till detta erbjudande.
Efter frukosten tar vi mopeden som vi kallar vår dinge iland och promenerar till köpcentret för inköp av lite färskvaror. Tillbaks tar vi en Uber som ju i alla fall här i USA fungerar så bra.
Vid klockan 5 tar vi mopeden bort till bryggan som våra värdar Jeanine och Mark sagt till oss att landa på. När vi kommer fram är dom och möter oss.
Det blir husesyn och huset är en fantastisk blandning av gammalt och nytt. Marks far hade varit med vid landstigningen i Normandie och hade plockat med sig massor av tyska reliker. Där fanns mängder med gamla militära radioapparater och många andra prylar. Bl.a. hade han tagit med sig en av de typiska tyska militärhjälmarna.
Det visar sig också att de har en Coca-Cola samling med flaskor från olika länder i världen där de varit stationerade. Vårt värdpar har båda varit överstar i den amerikanska armen och varit stationerade både här och där i världen.
Skepparen får tillfälle att berätta att han är nära släkt med flaskans skapare Alexander Samuelson. Skepparens morfars morbror var nämligen denne glasblåsare från Surte. De blir exalterade och kan nu berätta för sina vänner att de träffat ”The grate nice of the Coca-Cola designer” som de kallar mig.
Det visar sig att de också har en annan koppling till Sverige. I ett uthus står där en SAAB Sonett som Mark kört för länge sedan men numera vågar han inte göra det eftersom bilen har en glasfiberkaross och andra bilar i USA är stora och höga. Han menade att han ville inte krocka med SAAB Sonetten om den andra bilen är en stor Cross Country.
Efter husesynen sitter vi på verandan och blickar ut över kanalen och båtarna som passerar. Då kommer där ett antal militärbåtar, landstigningsfartyg ser det ut som.
Jeanine har varit kommunikationsofficer och i huset har Marks far lämnat signalflaggor som Jeanine tar fram och börjar signalera till båtarna. Hon berättar att hon egentligen inte kan flaggsignalering något vidare. Lystring och hej kan hon i alla fall.
Innan det mörknar tackar vi för oss och tar mopeden tillbaks till båten. Jag skickar lite länkar på information om Alexander vilket dom är tacksamma för. Kommer vi förbi här måste vi träffas igen.
Vi har sovit gott hela natten trots att vi legat exponerade för trafiken på kanalen men det verkar som att det inte är någon sådan att tala om under dygnets mörka timmar.
Tidig avgång med frukost under gång. Nåja, inte tidigare än strax efter klockan 6. Vår sprayhood är aningen för hög eller så är det så att skepparen är något kort i rocken för ska han kunna se förut över spryhooden måste han stå på tå vilket är jobbigt 10 timmar om dagen. Pia löser problemet med lite skärbrädor, duck-tape och ”dörrmatta”.
Så här ser det ut på datorskärmen när vi tuffar fram på kanalen.
Och så här ser det ut i verkligheten. Det gäller att ta varenda prick på rätt sida. Annars lär man sitta fast i leran. Det blir ju en mjuk grundkänning men kan nog vara besvärligt att komma loss om man har med ström.
Vi kommer fram till Swansboro lite före 4 på e.m. som ser ut att vara en jättetrevlig liten by. Vi ankrar först lite för nära grundområdet mitt emot byn så efter en stund blir det till att flytta på sig några 10-tal meter närmare bryggorna. Nu känns de mycket bättre.
Vi kommer iväg lite efter klockan 10 vid slackvatten och nu är det naturligtvis mycket lättare att manövrera båten än när vi tog oss in. Vi fick bunkrat diesel så nu kan vi fortsätta utan att behöva bekymra oss över brist på bränsle.
Vid 3 på e.m. kommer vi fram till en bro vid Bradley Creek där vi precis missar broöppningen. Det blir till att ligga och vänta nästan en timma. Det är helt strömfritt så vi bara ligger still utan att förtöja vid någon brygga.
Vid 4 öppnar bron för oss och vi kan fortsätta. Nu är ju klockan ganska mycket så vi behöver hitta något ställe där vi kan ankra för natten men det visar sig vara svårt på denna sträckan av ICW. Vi provar på 2 avstickare en bit norr om bron men de visar sig vara för grunda för oss trots att dessa är beskrivna i Active Captain som möjliga för vårt djupgående. Till slut ankrar vi vid sidan av kanalen. Det är inte så mycket svängrum men ok för natten.
Tja, vad skall jag hitta på att skriva om idag ? Den ena dagen är den andra lik. Vi är duktiga och lyckas gå mer än 55 Nm. Det är riktigt långt med tanke på att vi inte seglar.
Jänkarna har en otroligt massa bryggor. En för varje fastighet. Ingen samordning här inte.
När det börjar bli dags att finna en plats för natten visar det sig svårt att ankra någonstans i närheten av där vi befinner oss innan en stund innan mörkret. Dessutom behöver vi fylla på vår dieseltank så vi bestämmer oss för att ta en natt i en marina vid namn South Harbour Village Marina. Vi undviker i möjligaste mån att använda oss av marinor eftersom kostnaden är så hög.
Vi närmar oss den yttre pontonen och frågar en person där om det finns någon gästplats för natten och om det går bra att lägga sig på utsidan den yttre pontonen. Mannen säger att det finns en plats ledig men den ligger på insidan och tidvattnet drar nu med kanske 2 knop vilket gör att han är tveksam om vi klarar att manövrera in genom infarten och sedan ha 2 knops medström för att ta oss till den lediga platsen.
Jag tror dock att det ska gå bra eftersom vi har bogpropeller. Vi tar fart in genom infarten och slår sedan back så att vi inte har någon fart över grund när vi ligger längs med strömriktningen. Det blir en vansklig manöver att ta sig framåt med tidvattenströmmen. Rodret låser jag i neutralläge eftersom det är helt verkningslöst i denna situationen. Manövrering får ske helt och hållet med motor och bogpropeller. När vi kommit fram till platsen vi skall in till gäller det att förflytta båten i sidled genom att vinkla den något så att den ”kanar” sidledes in till pontonen mellan 2 båtar. När vi får iland en lina känner jag att nu är vi ”hemma”.
Denna manöver hade varit helt omöjlig utan bogpropeller och hade vi tappat kontroll över båten hade vi dundrat in i pollarna och båtar som låg längre ner i strömmens riktning.
Idag blir det en sträcka på lite över 30 Nm som vi avverkar innan vi ankrar på en plats där inte ens telefonerna har kontakt med nätet. Det är den mest öde plats vi varit på sedan vi kom till USA. Det ligger visserligen 1 annan båt här men annars ser vi inga tecken på civilisation.
Så här ser det ut längs ICW när vi tar oss fram. Idag har vi faktiskt kunna stötta lite med genuan för att spara lite bränsle.
Vi kommer iväg halv 8 på morgonen. Vi får lagom med vind och det är bra för vi har nästan 70 Nm att avverka idag och tänkt ankra lite söder om Georgetown.
Det är skönt att kunna sätta vindrodret och slippa vara på helspänn hela tiden.
Vi har fin segling hela dagen tills vi närmar oss infarten till nästa ställe där vi tänkt tillbringa natten.
Vi kommer in i ICW strax innan det mörknar men vi har planerat tidigt var vi skall ankra så vi känner oss trygga även om vi behöver utföra den manövern i mörker.
Det visar sig vara väldigt svårt att få något ordentligt fäste. Det är grunt här. Endast ca.3 m. När vi försökt ett antal gånger så lägger vi ut 50 meter kätting och sätter ankarlarmet. Det är mycket strömt så egentligen gillar vi inte situationen men med så mycket kätting och ankarlarmet aktiverat sover vi gott i alla fall.
Vi har noterat att ventilerna till regleringen av lågan på en av brännarna på vår ftogenspis inte verkar hålla helt tätt.
Dagens arbetsuppgift blir att få ordning på detta. För att slipa bort graderna som bildas på reglernålen användes borrmaskin och sandpapper. Resultatet ser ut att bli väldigt bra. Nålen ser ut som ny och efteråt verkar allt fungera som det skall och det verkar tätt. Det är ju inte så roligt att ha läckande fotogen även om vi alltid stänger av bränslet med en kran från trycktanken.
Idag är det verkligen dags att rengöra och smörja in vinscharna. Genuavinscharna har börjat gnälla oroväckande och vi vill ju inte att de skall skära så dagens arbete blir att plocka isär dessa, rengöra och fetta in med nytt vattenfast fett. Fett bra alltså som ungdomarna skulle sagt.
Jag hinner med 6 vinschar. Alla utom de som sitter på masten. De får vi ta en annan gång. Dom används knapp eftersom fallen numera är neddragna till sittbrunnen.
