Vi tar det lugnt men gör en del matinköp, bunkrar diesel och tvättar. Vi ligger en bit från marinan så det tar en stund att åka det med dingen. Det går en del sjö och det är en hel del trafik i hamnen.
Vi är förmodligen ovanligt ärliga för när jag går upp till marinakontoret för att betala för att vi landar med dingen på deras brygga ser damen mycket förvånad ut. Förmodligen hade vi kunna skippat betalningen för inga av dingarna runt oss har någon ”ticket”.
Från sent igår kväll och under natten har vi fått efterlängtad seglingspar vind och vi gör god fart över grund ,runt 7 knop och vi behöver inte längre oroa oss för att dieseln skall ta slut innan vi når hamn.
Vi närmar oss infarten strax innan det mörknar och när vi kommit innanför denna och vi befinner oss på leden in till den tänkta ankringsplatsen kommer det från styrbord en stolle till lotsbåt som prompt skall runda oss och passera utåt på vår babordsida. Han passerar i mörkret strax för om oss och drar upp ofantliga swallvågor. Vågorna är så höga och branta att stäven på Trud går rätt in i den största vågen och sjön sveper över däck.
Vi har planerat var vi skall fälla ankaret och lägger det väl utanför farleden och med behörigt avstånd från land där det är gott om utrymme. De är alltid lite lurigt att komma in och ankra i mörker på ett ställe som man inte har varit på tidigare. Det blir bra fäste på första försöket.
När Pia har ett ärende i fören konstaterar hon att kojerna är dyblöta. Förbannat. Pliktluckan har varit lite öppen när lotsbåten passerade och vattnet som sköljde över däck har tagit sig ner i våra kojer som vi strax hade tänkt att krypa ner i efter 2 nätter till havs. Det är bara att bädda nytt innan vi kan ta igen sömn som vi gått miste om de senaste 2 dagarna.
Idag råkar skepparen att fylla år och fantastiska Pia har ordnat med persikohalvor och grädde. Till och med ett brinnande ljus har hon placerat bland persikohalvorna. Skepparen verkar helt omedveten om vad som har förberetts till hans ära.
Som framgår av filmen önskar sig skepparen mer vind. Prognosen har inte riktigt stämt överens med verkligheten och vi har börjat bekymra oss för om bränslet kommer att räcka hela vägen fram till målet som är Charletson. I morse hade vi 200 Nm kvar. Ett alternativ är att gå in till Savannah men det är knappast närmare så vi går för maskin med bästa ekonomifart vilket är ca. 3 knop genom vattnet. Som tur är har vi kraftig medström i form av Golfströmmen så vi gör mellan 5 och 6 knop över grund.
Man blir ganska besviken när man står i sittbrunnen och det ser ut som att man rör sig olidligt långsamt framåt. Skepparen försöker att räkna ut om vi klarar oss ända fram men det är svårt att bedöma hur strömmen kommer att se ut framöver. Vi fortsätter och hoppas på mer vind.
Nu är det lovat lagom med vind som skall ta oss en längre sträcka norrut. Innan vi kan fortsätta måste vi genom en sluss som finns här. Det är krav på att man har flytvästar på sig så dom har vi på oss. Det märks knappast någon nivåskillnad så slussningen går mycket lugnt tillväga.
Vi kommer ut genom infarten och är först tvungna att hålla kurs OSO för att runda grundområdet utanför själva raketbasen. Vi har varit ankrade nära uppskjutningsramperna men tyvärr har det inte varit några uppskjutningar medans vi var där. Vi kanske kan planera bättre när vi går söderut igen.
Sen eftermiddag kan vi ställa om kursen till norr och börja göra distans åt rätt håll.
Det blir till att fortsätta norrut längs ICW. Det blir en ganska kort sträcka idag. 18 Nm och ca. 4 timmar. Vi är framme vid 11-tiden och ankrar innanför raketbasen. Det skall blåsa ordentligt några dagar så vi planerar att ligga här för att vänta ut vädret innan vi går ut på öppet vatten. Man tröttnar på att hela tiden gå för maskin på ICW.
Innan vi kommer fram till bår ankringsplats måste vi begära broöppning.
Dagen till ära spelar Västra Frölunda en av matcherna i SM-final mot Djurgården. Frölunda vinner med 5-2 så allt är bra ombord.
Idag blir det en längre sträcka än igår. Nu har vi bunkrat och behöver inte inhandla mat. Nästa ankringsplats blir Indian River. Vi finner en bra plats strax norr om en bro. Konstigt nog störs vi inte nämnvärt av biltrafiken. Vi går nästan 40 Nm idag.
Det är ganska tröttande att gå här inne i ICW. Ute på havet sätter man vindrodret och håller koll så att det inte närmar sig någon annan båt. Här inne måste man styra hela tiden med precision för att inte kollidera eller sätta sig i leran.
Här har vi en liten film som Pia tog under färden.
Idag tänker vi fortsätta vår färd norrut, Det blir en ganska kort sträcka. Bara cirka 13 Nm vilket tar runt 3 timmar. Vi går ganska långsamt med maskin.
Här i Florida är nästan all mark i närheten av vattnet exploaterat.
Vi passerar 3 broar på den sträckan vi förflyttar oss idag. De broar som inte är öppningsbara har normalt 65 fot segelfri höjd vilket är gott och väl för oss.
Lagom till Lunch kommer vi fram till Vero Beach där vi tänkt ankra för natten.
Vi tar dingen tvärs över farleden och förtöjer den i parken som finns här. Vi skall handla matvaror. Det blir en promenad till supermarketen och vi kan fylla på våra förråd. Ofta så tar man betalt för att förtöja gummibåten vid en brygga så det undviker vi om vi kan. Det kostar normalt $5. Ibland kostar det mer beroende på hur många personer man är. Att bli av med en skräppåse är inte heller gratis.
Efter inköpen tar vi oss tillbaks Trud och tar det lugnt resten av dagen.
Idag bestämde vi oss för att ta oss iland. Vi behöver handla lite grejer i en båtaffär. Här finns en väldigt fin dingebrygga som det är gratis att ligga vid.
Vi har googlat och konstaterat att det finns en West Marine båttillbehörsaffär här men den ligger en bit från hamnen så det blir en långpromenad. Den blir faktiskt längre än vad den hade behövt vara eftersom vi slaviskt följer vägguiden på Pia’s telefon. Promenaden går på en bakgata som ju är trevligare att gå på eftersom man slipper störas av trafiken på den stora leden men det bli en bit längre på det viset. Hem tar vi leden i stället och det gå ju bra eftersom den kantas av en bred trottoar.
Här i USA är det väldigt populärt med fiske. Alltså finns det otroligt många motorbåtar med dörjstänger.
Vi lättar ankare strax före klockan 8 och går ut genom kanalen vi kom in genom för 4 dagar sedan. Vi får en fin segling norrut längs Floridas kust. Vi gör mestadels runt 6 knop och det är bekväm segling.
När vi kommer fram till infarten till Fort Pierce är motströmmen än värre jämfört med hur det var när vi skulle gå in till West Palm Beach och vi gör nu inte mer än ca. 2 knop över grund i den smala kanalen.
Hur som helst så övervinner vi motströmmen och kan ta oss in och strax före klockan 6 ankra upp på en jättefin plats strax söder om infarten.
Vi har legat still här av två anledningar. Dels ville vi vila upp oss efter överfarten från Kuba och så blåser det rätt ordentligt från nordost. Vindhastigheten ligger runt 30 knop.
Här är en liten film som visar förhållandet ombord. Det är ganska tröttande när det håller på så här i flera dagar.
Bäst som vi ligger och väntar ut vädret så hör Pia hur det rasslar till i fören och ropar ut att det händer något med vårt ankare. Jag hoppar ut i sittbrunnen och ser då hur en mindre båt ligger precis jämsides med oss och håller på att drifta akterut. Den har draggat ner och först hamnat på vår ankarkätting som i den hårda blåsten varit uppsträckt. När båten ”rundat” ankarkättingen har den vridits och med kölens hjälp fjärmat sig från vår båt och gått förbi de första 6-7 metrarna utan att vidröra vår båt men när den närmar sig vår akter är den på väg närmare igen. Dess för pekar nu in mot vår akter och jag sticker ner ena foten under mantåget och lyckas bära av så att våra solpaneler undgår förstörelse. Det var en så kallad ”Close Call”.
Vi ser att den lilla segelbåten som draggade förbi oss senare hamnar inne bland bryggorna på andra sidan kanalen och ligger och slår med masten mot bryggan. Jag ångrar att jag inte hade sinnesnärvaro nog att slå en tamp runt förstaget så att vi kunde hängt den från vår akter. Då hade det blivit bärgarlön men i stridens hetta var jag mer intresserad av att undgå skador på vår egen båt.
Puh. Vi pustar ut och återgår till vår tidigare sysselsättning. D.v.s. att ta igen oss och vänta ut vädret.
Vid halv fem är friden till ända. Då kommer en ”towboat” med en motorbåt på släp. Dom ankrar upp motorbåten precis i lovart om oss. Vi ser att där inte används någon kätting alls, bara lina. Jag signalerar till bogseraren med vår tuta och han kommer upp jämsides och undrar om vi behöver hjälp. Nja, svarar jag. Vi behöver hjälp med att få båten som ni nyss ankrat flyttad på eftersom vi inte inte vill bli pådraggade igen av någon som inte har ordentliga ankardon. Annars har vi inget behov av hjälp. Killen i bogseraren säger att han inte kan göra något åt saken om inte ägaren vill flytta motorbåten. Motorbåtsägaren är också ombord på bogserbåten men verkar inte ta någon notis av vår oro. De avlägsnar sig och vi blir lämnade med vårt bekymmer.
Pia och jag resonerar hur vi skall göra. Vi vet att vårt ankare sitter som berget. Vi har inte rört oss en meter i den hårda vinden och det är vanskligt att ankra om för man vet inte om man får lika gott fäste igen och det blåser fortfarande lika mycket. Dessutom blir det strax mörkt så vi har inte flera försök på oss i dagsljus. Samtidigt vet vi ju att om det händer något med motorbåtens ankarlina kommer den farandes snabbt mot oss. Vi kommer inte att hinna spela hem vår kätting och ankare innan den är på oss. Att kunna sova under dessa förhållande är uteslutet då en av oss måste sitta vakt så vi beslutar oss för att ankra om så att vi kommer ”Out of harms way”.
Vi lyfter och strax innan mörkret kommer har vi ankrat om 200 meter längre söderut. Vi får bra fäste igen och det känns skönt att inte ha en herrelös motorbåt med dålig ankarutrusning liggandes precis for om oss i den hårda vinden. Vi kan gå till kojs och sova gott.
