TRUD's logg

Idag hade Brian engagerat 2 st. lastbilar med kran och vinsch för att kunna få båten i diket upp ur detsamma. Vi vill inte springa omkring och störa därborta så vi höll oss på betryggat avstånd på Trud’s däck där vi kund betrakta skådespelet.

Efter mycket dragande och grävande lyckades man få upp båten på horisontell mark och in på Brian’s gård. Happy end.

Kranbil och vinsch kopplade.

2

För att visa sin tacksamhet för att jag hjälpt dom så mycket med deras motor och backslag tänkte Verner och Annemarie att bjuda oss på middag.

Nu var det ju så att deras hem lutade betänkligt åt 2 håll så vi erbjöd oss att ställa Trud’s kajuta till deras disposition för denna måltid.

Det blev en trevlig kväll och det var nog skönt för våra vänner att komma ifrån ”problemet” lite och umgås med oss en stund.

Verner och Annemarie bjuder på middag.

1

Idag skulle våra tyska vänner få sin båt upptagna på land. Det gick inte alls så bra. Jag var med och hade hand om förtöjningslinorna på styrbordssidan så jag såg inte vart vi var på väg. Annars hade jag ropat till. Det slutade med att vagnen som båten stod på hamnade för långt till vänster/babord.

Stranden är förstärkt med en massa grovt grus men vagnen hamnade alltså utanför denna hårda del vilket gjorde att den började luta betänkligt så för att båten inte skulle välta/kantra satte Brian ett fall i en stor tung sten.

Jag föreslog att man också skulle sätta ett kättingspel från relingen ner till ramen på kärran och efter det så var det i alla fall ingen risk för kantring.

Det gjordes några försök att få upp ekipaget på säker mark men dessa misslyckades så nu står båten där den står.

Anledningen till att deras båt måste upp igen är att rodret hade hoppat ur sin nedre lagring. Något vi upptäckte när jag skulle dra fast propelleraxeln till backslaget och det inte gick att dra runt axeln. Propellern tog emot rodret som var ur sitt läge.

Båten i diket.

1

Jag har haft mina aningar om att vår trefärgslanterna i masttoppen inte varit riktigt kry. Jag har tyckt att ankarlanternan som är kombinerad med trefärgslanternan lyst lite svagt när jag tagit mig ut till båten och det varit mörkt.

För att kolla detta har jag idag varit uppe i mattoppen och kollat hur det egentligen ligger till. Det visade sig att ankarlanternan faktiskt inte lyser med alla sina lysdioder och den röda sektorn på gångljusen är helt död. Detta vågar vi inte segla med på natten utan vi måste få det fixat innan vi ger oss av härifrån.

Den röda sektorn är den viktigaste eftersom andra båtar som ser denna färg är skyldiga att väja även om dom råkar vara segelbåtar. Över huvud taget vill man inte gå på natten utan reglementsenliga gångljus.

Jag pratar med Brian och han lyckas beställa en ny lanterna med ledljus. Enda problemet är att den måste tillverkas först så det kommer att ta lite tid innan vi får den.

Här har vi en bild från masttoppen där man ser att den röda sektorn inte lyser. Endast den gröna.

Grinig gubbe.

2

Vi ville montera en fläkt i taket på andra sidan så vi bestämde att vi skulle åka in och införskaffa en ytterligare. Sagt och gjort, skepparen kollar på sin telefon när tåget avgår.

Kl. 10:52 avgår tåget säger skepparen med auktoritet. Jag hade nämligen fotat av tidtabellen en annan gång när vi varit ute och åkt. Vi går från pontonbryggan lagom för att hinna till stationen för den fastslagna avgångstiden.

När vi kommer fram till stationen står det en massa folk på perrongen så allt verkar vara i sin ordning. D.v.s. ända tills tåget kommer. Då visar det sig att det går åt fel håll.

Auktoriteten hos tidigare nämnda person ramlar ner i källaren. Hmm, detta var pinsamt, jag kollade ju på tidtabellen. Efter en dubbelkoll ser jag att tiden 10:52 var skriven i kolumnen för ankomsttiden till Joao Passeo och nästa tåg åt rätt håll kommer först om nästan en timma.

Vad gör man då ? Ja, tvärs över den leriga gatan från tågstationen finns en bar så vi går dit och svalkar oss med en öl.

Vi tar en öl i ”fängelset” som tidsfördriv .

Här ser man tågstationen på andra sidan den leriga gatan.

Tågstationen i Jacare.

När tåget kommer konstaterar vi att det idag blir ett gammal sådant.

Gammalt tåg.

I Joao Pessao införskaffar vi vår fläkt och det blir också inköp av ett par röda byxor till skepparen. Röda byxor får man ha om man  korsat Atlanten och det har vi ju.

Atlantbyxor.

2

Pia har kommit igång med bakandet. Det är tyske Verner som inspirerat.

Vi har nu totalt erhållit två 2 jättegoda bröd från tyskarna som ersättning för att jag hjälper dom med deras motorproblem. Som resultat av att detta brödet var så gott har Pia kommit igång med brödbaket även hos oss. Det blir otroligt mycket godare än det flufffluffbröd man köper i butikerna här.

Man får se till att äta upp brödet inom 3 dagar, annars möglar det i den varma och fuktiga miljön. Att äta upp det inom 3 dagar är inget problem.

Pia’s goda bröd.

När det gäller tyskarnas motor så är nu backslaget och motorn nedsänkta i kölsvinet.

När motorn fortfarande hängde i sittbrunnen och jag väntade på att Verner skulle krypa ner och ta emot motorn hamnade min blick på den flexibla kopplingen som sitter på svänghjulet. De gummikuddar som skall göra att det inte blir ett så häftigt ryck i grejerna när man lägger i drift såg ut att var halvt sönder. Jag påpekade detta och Verner höll ju med om att han var tvungen att göra något åt det nu när allt är isärtaget. Så, nu är återmonteringen stoppad tills vi får tag på en ny flexibel koppling.

3

Vi har ju hört innan vi gav oss iväg från Sverige att allting rostar när man kommer söderöver. Det har nog på flera orsaker. På Kanarieöarna ligger det enligt rykte en gödselfabrik inne någonstans i Afrika och eftersom vindarna är NO drar de med sig utsläpp till öarna där.

Annars är det nog helt enkelt så att saltvattnet är saltare där långseglare mestadels befinner sig och numera har molybdenhalten sänkts i det rostfria stålet så att man ligger väldigt nära gränsen för vad som behövs för att ge skydd.

Kjell (Geronimo) kallar rostritt för stains less i.s.f. stainless. Det ligger nog något i det.

Inte desto mindre blir vi lite förvånade när även plastdragkedjorna på sprayhooden rostar. Det hade vi trots allt inte räknat med. Plast trodde vi var immunt mot rost.

Rostande plast.

3

Idag skulle jag hjälpa Brian med att kalibrera autopiloten på en stor motorkatamaran som han hade byggt för en kund. Båten har måtten 20×8 meter. I varje skrov satt där en 6-cylindrig skaniadiesel på 750 hästar.  Ägarens båtpersonal d.v.s. de 3-4 personer som han hade som skötte om båten hämtade Brian och mig kl 14. Dom låg ankrade en bit från oss. Dingen var ingen uppblåsbar sak utan byggd i laminatplast, 6 meter lång.I fören fanns det 2 höga handtag att hålla sig i när man gick ombord.

Vi lättade ankar och började med att kalibrera kompassen vilket  gick utan problem. Nästa uppgift vara att trimma förstärkningen på autopiloten. Det gick inte alls så bra. Det visade sig att manöverpanelen inte hade någon kontakt med styrenheten som aktiverar hydraulikventilerna.

Vi fick övergå från kalibrering till felsökning. Efter ett litet tag konstaterar jag att det måste vara något fel på styrenheten. Brian skall till England om ett litet tag så han får ta med sig enheten dit så får leverantören kolla upp den.

Brians bygge.

När vi kom hit till Jacare och träffade Brian första gången skrev han ut en karta som han ritade för många år sedan. Den är helt fantastiskt bra. Allt en seglare behöver veta om omgivningen här finns med.

Brians karta.

2