TRUD's logg

Eftersom vindarna är emot ligger vi kvar och avvaktar.

Plötsligt knackar det på bordläggningen när vi håller på att göra vatten. Det är ett engelskt par som också ligger i hamnen som är glada att se några långseglare. Konversationen sker under lite stökiga förhållande då vi har motorn igång men vi byter kontaktuppgifter och hoppas vi kan träffas senare. Dom är på väg västerut precis som vi. Paret heter Allison och Derek i båten Tortuga. De har långseglat i mer än 15 år.

Efter lite mail-konservatorn bestämmer vi att vi gör som dom. D.v.s. vi seglar natten ner till Cape Cod, ca. 150 Nm.

2

Vi är uppe tidigt för att göra sken av att vi precis kommit in ifall någon skulle få för sig att man skulle betala för att ligga över natten.

Skepparen går upp till kontoret och meddelar att han vill tanka diesel och bensin. Samtidig inköper han 2 oljefilter till motorn.

Efter en liten stund kommer personal ner till bryggan och vi kan tanka. Dom har ordnat det ganska käckt med slangar ner på pontonbryggan.

Efter att vi är klara med tankning och betalning kastar vi loss och fortsätter västerut till något som heter Tenants Harbour. Där ska det finnas en boj som erbjuds till medlemmar i OCC. Vi hittar inte den bojen även om dess position är väl specificerad.

Det slutar med att vi ankrar.

1

Vilken befrielse. Vinden avtog efter hand igår kväll och vi sov som stockar hela natten. Vi vaknar upp till en helt annan värld. Nästan vindstilla.

Vi har märkt att båten har gjort dålig framfart för maskin på sistone. Vi misstänker att det är beväxning på propellern som är boven i dramat. Eftersom det nu är fint väder tänker skepparen bada och rätta till detta.

Bada kanske är lite mycket sagt för det är endast 13 grader i vattnet. Det får bli våtdräkten på och strumpor. Det känns ändå ganska obehagligt när vattnet strömmar in i dräkten men man får bita ihop och snart har skepparens kroppsvärme fåt upp temperaturen på vattnet innanför dräkten.

Efter ett litet tag är propellerbladen rena från snäckor.

Efter ”badet” lämnar vi viken. Det är så lite vind att det blir maskin till Deer Island där vi tänkt att ankra och sedan tanka diesel nästa dag. När vi kommer fram tycker vi inte att ankringsplatsen ser så tilltalande ut så vi går direkt till tankstationen och förtöjer där.

Det visar sig att det är stänkt idag. Det är ju Söndag. Vi stannar helt enkelt kvar på flytbryggan och tänker tanka i morgon bitti.

3

Natten var så jobbig som vi hade befarat. Ankaret satt som berget men det känns ändå nervöst att ligga som vi gör när det blåser så mycket hela tiden. Runt 20 m/s. Vi har alltså inte sovit någonting under natten. Framåt morgonen lyckades Pia få ett par timmar.

Nu under förmiddagen känns det som att det aldrig ska ta slut. Nästan lika hård vind fortfarande. Det dröjer ända till kvällen innan vi börjar märka att vinden är i avtagande.

Så här ser det ut från sittbrunnen där vi ligger.

0

Idag var det bara att vänta på att vinden skulle börja tillta. Vid kvällningen märker vi att det börjar hända saker. Vi förväntar oss inte någon sömn kommande natt utan det blir till att sitta och vakta.

Viken är ganska liten och här ligger en annan båt ankrad. Om vi skulle börja dragga blir det ganska besvärligt att ankra om. Det är becksvart och enda möjligheten är att förlita sig på plottern.

Platsen vi valt för att rida ut stormen eller orkanen Fiona som till kvällen slår till mot Nova Scotia nedan. Det är den lilla lagunen uppe till vänster vi ligger i. Vinden kommer från norr så det kan inte gå in någon sjö där.

1

När vi närmar oss kusten blir vädret sämre med regn och en hel del vind men allt går bra och vi tar oss in till något som heter Southwest Harbour. Det är ingen så kallad ”Port of Entry” som man först måste besöka för att klarera in till ett nytt land. Egentligen skall man gå till någonting som heter Bar Harbour men där finns ingen brygga utan man måste ankra. Bar Harbour och Southwest Harbour ligger båda på en ö som heter Mount Desert Island.

Vi hade pratat med en f.d. finländare i Yarmouth, nu boende i USA och han berättade att Tull och immigration alltid ville att man tog sig till antingen Southwest Harbour eller Northeast Harbour så att dom slapp att ta en dingetur till båten om dom ville genomföra en inspektion. Därför gick vi direkt till en av dessa hamnar.

Väl inne i hamnen hittar vi en pontonbrygga i en av marinorna och vi lägger till där. Skepparen stegar upp till marinakontoret och frågar om det är ok att ligga där medans vi checkar in. Det går fint säger dom och vi behöver inte betala något vilket faktiskt förvånar mig eftersom här i USA brukar man ta betalt för allt möjligt men även sådant som kan betecknas som omöjligt.

Jag går tillbaks till båten och ringer CBP (Custom & Boarder Protection) och meddelar att vi anlänt. Dom vill då att jag använder deras app på telefonen för att göra detta.

Nu uppstår ett problem. Vi har en amerikansk telefon som vi införskaffade när vi anlände till New York. Våra europeiska telefoner fungerar inte här, Inte ens med ett amerikanskt SIM-kort eftersom uppkopplingen sker med 3G vilket inte längre är aktivt här. I vart fall inte i AT&T’s nät. Allt hade varit frid och fröjd om CBP’s app hade fungerat på den amerikanska telefonen med det visar sig att den inte är kompatibel med appen. På en av de svenska telefonerna har vi sedan länge appen installerad men med den kan man ju inte nå nätet.

Det jag läst om den amerikanska telefonen är att det inte går att göra den till en hotspot. Hade det gått hade jag ju kunnat koppla upp den svenska telefonen mot den och använt den som har appen installerad. Vid samtal med CBP verkar enda alternativet vara att vi tar en taxi till Bangor nästan 40 km bort och som dom säger kommer att kosta väldigt mycket pengar.

Efter lite ytterligare knappande på den amerikanska telefonen visar det sig att det faktiskt går att få den till en hotspot och nu kan jag utan problem använda appen för att checka in. 2 st. mail mottages efter en stund och allt är frid och fröjd.

Orkanen Fionas utkant är på väg och vi har bestämt att vi skall ta oss till en säker ankringsplats lite längre upp på ön. Vi kommer in i den trygga lagunen och ankrar med mycket kätting och förbereder båten för den hårda vinden. Medans detta görs regnar det något kopiöst och det är oerhört skönt att komma in i kajutan när allt är färdigt.

1

Det blåser från NW men det ska komma en vindkantring till SW sent i kväll. Därför blir det en lite konstig väg till Maine. Detta medför att vi får gå mot SSW till att börja med. Detta känns ju lite fel men på detta vis skaffar vi oss höjd inför det kommande vinskiftet.

Nedan kan man se hur väderroutern tycker att vi skall segla och så gör vi.

Detta visar sig stämma perfekt. Närmsta vägen är sällan den snabbaste. När vindkantringen inträffar slår vi och börjar ta oss mot USA. Till en början innebär det rakt nordlig kurs men under natten vrider vinden mot SW och vi ligger med lätthet upp till den tilltänkta destinationen. Under sennatten och morgonen ökar vinden, helt enligt prognos och vi flyger fram i ca. 7 knop.

Anledningen till att vi drar iväg till Maine är att orkanen Fiona är på väg mot Nova Scotia och vi vill skaffa oss lite större säkerhetsavstånd till henne. Vi räknar ändå med att vi kommer att få känna av höga vindhastigheter trots att vi kommer att befinna oss i Maine när orkanen landar i Nova Scotia om ett par dagar. Man kan säga att vi har haft lite tur som fått ett väderfönster som kan ta oss bort från orkanens kraftigaste påverkan.

1

Det händer inte mycket idag, Vi tar en promenad och äter middag på haket som heter Rudders och som ligger precis vid bryggan.

Vädret är ömsom uppehåll och ömsom regn. Yarmouth är en fruktansvärt tråkig plats. Ingen charm och kan verkligen inte rekommenderas. Enda fördelen är att det är en bra plats för att ta sig vidare västerut.

Vi hade tänkt ligga här några dagar men eftersom vi upplever staden som näst intill deprimerande och det visar sig ett väderfönster för segling över till Maine kommer vi att lämna redan i morgon bitti.

Ett par bilder på stället.

0

Strax efter soluppgång lämnar vi bojen och tuffar ut här ifrån viken. Vi tänker ta oss till Yarmouth som ligger på östra Nova Scotia för att sedan ta oss över till Maine, USA så att vi skaffar oss ett större avstånd till orkanen Fioana som väntas träffa östra Nova Scotia till kommande helg.

Det blåser från NW och vi har medvind ner till sydöstra udden av Nova Scotia. För att slippa spira i den rätt höga sjön krysslänsar vi och seglar en bra bit från land innan vi gippar och kan ligga upp på västra sidan av halvön.

Vi hade trott att vi skulle bli tvungna att ta till maskin under kvällen men vinden står sig och vi kan segla ända fram till inloppet.

Väl framme vid marinan dit jag skrivit och frågat om möjligheten att få en boj och blivit lovad att i stället kunna lägga till vid flytbryggan hittar vi 2 bryggor. Den ena är näst intill full men den andra är helt fri från båtar så vi förtöjer vid den. Väl förtöjda inser vi varför denna bryggan är ledig. Det är så mycket måsskit att det går inte att sätta ner foten utan att sulorna blir skitiga. Nåväl, det är sent, nära midnatt så vi bestämmer att vi skiter i detta. Mycket skit här.

0

Idag nåtade skepparen om nåten i sittbrunnens teak. Vi hade skaffat ny fogmassa när vi låg i Deltaville men först nu fick jag tid att ta mig an detta arbete. Den gamla nåten hade spruckit och krympt medan Trud låg på land under pandemin.

1